Metalbloggens samarbetspartner:

onsdag 15 december 2010

Recension: Dio "Dio At Donnington"


Ronnie James Dio är död.
Det vet vi.
Hans musik kommer att leva vidare för alltid.
Det vet vi också.
Med det i åtanke så är detta antagligen en skiva som kommer att räknas till de där du måste ha. En dubbellive från klassiska Donnington i England, med två spelningar - allt producerat av legenden själv!
Första spelningen är från 1983 och den andra 1987, och det första som jag skulle vilja konstatera är att konceptet som sådant är fenomenalt smart för oss fans. Inte för att man får lite extra godis i form av sköna bilder och kopior på backstagepass, utan för möjligheten att jämföra vad som hänt i glappet mellan de två spelningarna.
-83 var det tydligt att bandet precis hade sin första egna skiva "Holy Diver" ute, och setlistan baseras nästan bara på gamla Rainbow och Sabbath-klassiker. En låt som "Rainbow In The Dark" hade inte nått sin kultstatus, och stuvas undan lite snabbt. På skivan från -87 så är läget det omvända, man spelar mycket eget material (inklusive låtar från då färska "Dream Evil" som man inte hört så ofta live, exempelvis "Naked In The Rain" och en helt magisk version av "All The Fools Sailed Away") och vid det här laget är just "Rainbow In The Dark" den er eller mindre givna publikfavoriten som man sparar till sist.
Även ljudet är annorlunda.
Den första spelningen är mer baserad på gitarr, medan man tydligt märker att det är andra tider i hårdrocken mot slutet av 80-talet, då man nu har betydligt mer framträdande synth.
Detaljer, men ack så spännande sådana.
Dessutom sjunger karl'n förstås riktigt bra, detta trots att han stundtals nästan låter hes i mellansnacket.
Har man dessutom den setlistan som Dio har att välja från så blir det förstås inte dåligt, men det som gör att detta är en måsteskiva är sättet som bandet framför det hela på.
Jag är svag för när band gör något speciellt live, och i båda spelningarna så bakar man ihop ett gäng låtar till långa medleyn. Härligt, och det lyfter verkligen känslan av att detta inte bara är ett knippe låtar som låter ungefär på samma sätt som på skiva.
Som för att ytterligare förstärka det så tappar jag hakan när jag får höra versionen av "Last In Line" från den senare spelningen.
Den innehåller nämligen en vers jag aldrig hört förr!
Precis efter den inledande lite lugna versen efter gitarrplocket, där låten egentligen tar fart, så kommer något helt unikt, och en till lite lugnare vers som verkar hämtad från nåt fullständigt annat stycke. Magiskt, förstås. Magiskt!
Bästa Spår blir trots det inte just "Last In LIne", Det blir inte ens "We Rock", som är min personliga favoritlåt med Dio, utan det blir "All The Fools Sailed Away". Dels för att man inte får höra den live på speciellt många plattor, dels för att det är en bra låt, och dels för att det är en sån där stund som jag på allvar haft svårt att andas till när jag hört den. Andäktigt lyssnande.
Betyget? Jamen, skitlätt. Klockren femma, förstås. Spring och köp, genast!
Dio "Dio At Donnington" - 5

1 kommentar:

  1. Förresten, Nicke hörde av sig och berättade att versen som kommer in i Last In Line är en gammal Rainbowlåt.
    "Temple Of The King"

    One day in the year of the fox
    Came a time remembered well
    When the strong young man of the rising sun
    Heard the tolling of the great black bell

    Tack Nicke!

    SvaraRadera