Metalbloggens samarbetspartner:

söndag 27 mars 2011

Remasters: Opeth "Blackwater Park"


Okej, låt oss börja med att konstatera ett faktum: Det finns hårdrocksskivor som bör finnas i varje skivhylla, oavsett vilken smak du har för musik. Exempel på sådana är förstås de två svarta skivorna från AC/DC respektive Metallica, eller Bruce Dickinsons debut med Iron Maiden - men det finns mindre andra plattor också. Mindre kända sådana.
Och Opeths epos "Blackwater Park" är en av dem!
I samband med bandets 20-årsjubileum så släppte de en extramatad version av just denna skiva, en version de kallar Legacy Edition, och sällan har en skiva varit bättre att plocka upp i serien om Remastrade plattor som behöver finnas hemma hos dig!
Originalet kom 2001 och var bandets femte platta. Produktionen är rattad av Steven Wilson, och behövs helt enkelt inte fixas till eftersom den är mästerlig från början. Det är inte därför denna utgåva finna. Det är antagligen inte heller för att finansiera Åkerfeldts limosinresor till stormarknaden heller, även om han skriver det i sina liner notes i det utökade och grafiskt omarbetade häftet. Nä, utgåvan finns för att hylla plattan som helhet.
Jag har vid flera tillfällen hävdat att "Ghost Reveries" är Opeths bästa skiva, och för mig är det så. Den är så intimt förknippad med personlig revanch och personligt läkande, men jag kan förstå - och faktiskt på något plan - hålla med dem som tycker att detta är bandets finaste stund.
Det finns, som sångaren själv skriver, "något" med den här plattan.
Utgåvan har sina starka kort i två ben.
Ett, och det uppenbara, är förstås låtmaterialet. "The Lepper Affinity", "Harvest", "Bleak", "The Drapery Falls", "Blackwater Park"... idel klassiker i bandets setlista. Från inledande textfrasen "We enter winter once again..." till avslutande "The Sun sets forever over Blackwater Park" så är detta klockrent. Att sen namnet "Blackwater Park" är stulet från ett tyskt 70-tals band är kanske en annan femma... (se där, lite information man får från texthäftet!).
Den andra kortet är extramaterialet. På skivan har man lagt in en livetagning av "The Leper Affinity" som är riktigt bra (med ett skönt klassiskt citat av frontmannen), och dessutom får du en DVD med dokumentär om tillverkningen av plattan, likväl som en Jens Bogren-mix av skivan i 5.0-ljud. Hela härligheten är dessutom insvept i en riktigt läcker förpackning som liknar en bok.
Vill du ha ännu en vinkel på bandets jubileum så läser du min intervju med trummisen Martin "Axe" Axenroth, men klarar du dig så här kan du lika gärna stänga av datorn och förkovra dig i Opeths mästerverk "Blackwater Park". Oavsett vilken musiksmak du har!

5 kommentarer:

  1. Jag skulle ALDRIG påstå att Metallicas svarta skiva ska ingå en någon skivsamling. FYI.

    8)

    SvaraRadera
  2. Metallicas svarta tillhör absolut ett av de album som bör finnas i varje hem. Dock tveksamt om ett album som innehåller låten "Invaders" bör göra det. Finns bättre album med detta band än det otroligt överskattade albumet.

    SvaraRadera
  3. Nä, men så har vi ju lite olika smak också, Fredrik. Du gillar Löven, jag har bra smak... ;-)

    Fast, allvarligt talat, Metallicas svarta är en skiva som bör finnas i skivhyllan. Inte för kvalitén, men för dess vikt om inte annat.
    Tycker jag då...

    SvaraRadera
  4. Metallicas svarta finns inte i min samling. Dock "Reload" och "Death Magnetic". Inte särskilt rimligt.

    Måste även få uttrycka min åsikt över BWP. Jag har alltid sagt det; det är en överskattad skiva och den tråkigaste i Opeths diskografi.

    SvaraRadera
  5. BWP den tråkigaste plattan i Opeths diskografi?
    Nixpix! :-)

    SvaraRadera