Förra fredagen var han ju här med sitt följe. Prinsen av mörker. Världens charmigaste 70-åring (ja, typ). Ozzy Osbourne. På Stockholms Stadion. Jag var där. I det ena tornet vajjade den svenska flaggan i vinden, i det andra den brittiska. Lite i skuggan, sådär symboliskt. För det var ju så. Egentligen skulle ju detta ha varit en återförening av Black Sabbath och deras originaluppsättning. Tony Iommi. Geezer Butler. Bill Ward. Ozzy Osbourne.
Min gissning innan var ju att Bill Ward skulle ha ersatts för att han inte klarade att turnera, men att Iommi skulle ställa in pga cancer... det var ett hårt slag, och, faktiskt - jag hade ett stänk av melankoli i mig hela kvällen. Hade jag köpt plåt om det redan från början stått klart att det var Ozzy & Friends? Knappast, faktiskt. Det var jag nog inte ensam om. Klientelet på plats var en stor del äldre gubbar som förmodligen ville se just återföreningen, men som likt undertecknad behållt biljetten i alla fall när det nu blev som det blev. Vem vet, det kanske var sista gången man fick se Ozzy på scen, live?
Hur som helst. Bra väder, fint sällskap, Black Label Society som förband. iPhone med obefintlig zoom, vilket löste sig genom att jag fuskfotade på de stora videoskärmarna (som du kommer att se nedan). Indelat set där inledning var låtar från Ozzys solomaterial, med Gus G på gitarr. Han gjorde inte bort sig, men jag var ju ändå där för att se Sabbath, så jag gillade nog de låtarna bäst. Då fick man Zakk Wylde på gitarr och Geezer Butler, kvällens höjdpunkter. Även om det är roligt att höra hur Zakk inte ens kan låta bli att lägga in de där övertonerna även när han spelar en låt som "Into The Void". En gång Zakk, alltid Zakk!
Nåväl, jag skulle ge spektaklet en solid trea i betyg, på en skala 1-5. Ozzy orkar 3-4 låtar innan det måste till ett break som gör att han får vila rösten, men det tar han igen med det mått av charm han har. Han gillar att stå på scen, och det går ju förstås ut till publiken!
Okej, i lördags la jag upp ett inlägg som hette "Du har väl koll på...", och sen kom vad som väl mest kan kallas ett nyhetssvep. Ni hade ju koll, förstås, men... det hade inte jag. Jag missade en del grejor. Och dessutom har det hänt mer sen dess. Så, istället för den tänkta utlottningen/tävlingen av ett knippe skivor och singlar som jag hade tänkt ha i dag (den s.k. torsdagstraven!) så tar vi istället ännu en sväng med saker som du väl har koll på. Torsdagstraven sparar vi. Kanske till nästa torsdag. Kanske till en varm sommardag. Vem vet?
Okej, först ut -Candlemass.
Jo, du vet förstås att bandets sista platta är på gång. "Psalms For The Dead" släpps strax efter månadsskiftet, och vad jag förstår är det mer i stil med "King Of The Grey Islands" och "Death Magic Doom" - dvs jävligt bra. Men... du kanske inte har koll på att bandet bjuder in till releasefest? På tisdag, den 5/6 (dagen innan Nationaldagen, alltså) spelar man och har lattjolajban på Debaser Medis, och grejen är... ...att det är en sån där "vanlig dag" på Debaser Medis. Det betyder gratis inträde innan 22. Ja, om man nu ryms, för det lär väl bli spikat. Får se om jag lyckas ta mig dit. Jag tror det kommer vara fantastiskt kul, men att man måste vara på plats i tid. Hur som helst - bilder från bandets jubileumsspelning på samma plats hittar du här, och ska du dit får du mer än gärna dela med dig av dina tankar. Det kan ju bli hårresande kul. Vilket leder oss in på nästa bild, lite sådär influerat av hur nyhetsankarna kastar bollen mellan varandra. Och detta ämne är inte lika roligt. Det handlar om Queensryche, på bilden nedan avbildade i sina finaste frisyrer.
Alex på Metallbibliotekarierna (en av nätets bästa bloggar generellt, och en av de mest insatta skribenterna specifik) lade igår fram en bit fakta som antagligen innebär att bandet nu går i graven. Eller, att bandet som man kännt det - med Geoff Tate i spetsen - nu lägger ner. Istället ska resten av bandet gå samman med sångaren Todd La Torre och spela material uteslutande från Queensryches första fem plattor (under bandet Rising West). Oops, Geoff? Har din experimentlusta och vilja att skriva hissmusik vidgat sprickan för mycket? Kanske. Det konstiga är hur man ska tycka om det. Jag anser ju att det senaste släppet var ren och skär dynga, och att det inte borde ha fått besudla Queensryches fina namn och rykte - men är det tal om total nedläggning så infinner sig ju vemodet lika säkert som ett brev på posten. Eller som att löven faller om hösten, för att fortsätta travestin med dagens nyhetsankare. Till hösten kommer nämligen Katatonias nästa kapitel. "Dead End Kings", och givetvis är det Per som tipsat om det. Eller, hösten och hösten. Augusti för att vara exakt, men vi säger hösten. Annars funkar inte min övergång så bra, eller hur?
I alla fall, det ska bli spännande att se hur detta tar sig. Förra given "Night Is The New Day" tyckte jag var bra när den kom, men med tiden har den liksom bleknat. När jag lyssnar på Katatonia så är det inte den jag plockar fram. Dessutom har ju bandet spelat en massa jubileumsspelningar runt världen, så det blir intressant att se var man vill ta vägen efter det.
Hösten verkar ju bli lite dyster avseende musiken. På ett bra sätt, alltså. Sedan tidigare Tiamat och Khoma, nu Katatonia... saknas väl bara att Kongh annonserar att de är på gång med nytt. Det vore förresten inte osannolikt, med tanke på min intervju med David i Kongh, och skulle släcka den sista strimman av ljus, så att säga. Sänka hösten i mörker.
Några som snart kommer med nytt - och kommer på besök till stan, 4/7 smäller det! - är Baroness.
Yellow And Green heter dubbelplattan, och denna får det faktiskt att vattnas i munnen på undertecknad!
Jag har haft dem som Veckans Tips med "Red Album", och efterföljaren "Blue Record" var i mitt tycke fantastisk. En efterföljare som är ett dubbelalbum? Tackar!
Kolla in "Take My Bones Away" som är smakprovet bara, och förälskas du med...!
...inte din stil?
Okej då. Skyll dig själv. Du tycker jag att du kan glida in på Werock och läsa om Kittys förälskelse The Gloria Story. Snygga bilder, som vanligt.
Själv har jag nog aldrig hört dem. Tror jag. De ser väl rätt snälla ut ändå. Och, dessutom - jag gillar Kittys inträdee på Werock. Hon har energi, snygga bilder och en sån där entusiasm som smittar av sig! Själv känner jag mig stundtals lite blasé. Som om det finns massor att göra, men jag liksom inte kommer loss med det. Antar att det är verkligheten som envisas med att tränga sig på. Det riktiga jobbet. Då kan man ibland behöva lite livsinstruktioner. Ungefär som den scentekniker som ritade denna. Fantastiskt kul!
Till sist - väntar du på att Ozzy ska ta oss alla i sin famn? Bilder och tankar från i fredags? Det kommer. Vilket år som helst...
OK. Det blir allt för idag. Nu ska jag spela den här skivan på vansinnesvolym i kontorslandskapet. Hepp!
Undertecknad jobbar som ett troll just nu. Det är slutet av terminen, eller säsongen, eller stressen innan semestrar. Välj uttryck själv. Dagens inlägg blir därför kortfattat avseende text - istället blir det lite bilder och korta tankar innan jag återgår till mötet för Anonyma Arbetsnarkomaner.
Vi pratar förstås om en kort uppdatering av vad som spelats mest den gångna veckan!
Moonspell. Portugiserna som fullständigt blåste mig av banan med förra given "Night Eternal" är tillbaka, och det med en fläskig påkostad dubbelgiv. "Alpha Noir" heter skivan egentligen, men för någon tia mer får man ett helt bonusalbum i form av "Omega White".
Recension snart...
...och annars var jag ju på Ozzy & Friends i fredags. (Jo, bilder och tankar om huvudspelningen kommer vad det lider....) Det har lite oväntat inneburit att jag efteråt spelat grymt mycket Black Label Society?! "The Blessed Hellride", "Mafia" och senaste "Order Of The Black" har alla rullat mycket den senaste tiden. Bra plattor allihop. Jäkligt bra. Och spelningen var helt okej i fredags. Rätt bra ljud eftersom, i alla fall för att vara ett förband. Zakk hade indianskrud i inledande "Crazy Horse". Man fick bollar som studsade runt i luften. Gitarrsolo trots att speltiden bara var runt 40 minuter (tyvärr inget av hans bättre heller...). Machoattityd. Fett sväng och naturligtvis låtar som "Stillborn", "Overlord", "Funeral Bell" och "Parade Of The Dead". Fint så. Lite bilder, förresten, tagna fråm en miljon kilometer med iFöön:
En till skiva som lite oväntat fått speltid efter fredagen är denna: "Sabbath Bloody Sabbath" med Black Sabbath. Denna legend av skivor. Anledningen är tvådelad - dels såg jag en gubbe med nästan inget hår men denna platta tryckt på t-shirten (min spegelbild? nä, jag hade en annan tischa på mig...), och det blir man ju glad över. Den andra delen av anledningen är enkel... skivan är helt fantastiskt bra, helt enkelt!
Powermetal?
Jodå, det går ner ibland det med. Cypriotiska Winter's Verge har rullat. Recension på fredag, på Werock... och detta är bandets fjärde skiva, den andra i ordningen jag recenserar. Denna skiva är bättre än förr, antagligen det bästa man fått ur sig. Låter lite Nightwish stundtals, med det där episka anslaget. Kolla upp om du gillar stuket!
Sist men inte minst. Eller lägst i ljudvolym: High On Fire.
Även denna skiva recenseras på Werock, släpps upp på fredag. Trion är ju helt makalöst bullrig och högljudd, och "De Vermis Mysteriis" är verkligen inget undantag. Följer den upp förra släppets framgång på min årsbästalista för 2010? Återstår att se....
Okej, nöjd så? Bra. Jag ska in i gruvan och försöka producera pengar til min arbetsgivare. Vi ses!
...var ju i Värnamo igår. Flög till Jönköping där vi har kontor, och liftade med den ansvarige säljaren. Ovan en bild på flygplanet. Nej, det var varken det största eller minsta planet jag har flugit med. Nej, det är inte startkablar som är anslutna, även om det ser så ut. Ja, jag nynnade "Aces High" med Iron Maiden hela tiden!
Göteborgsbandet Watchworks är aktuella med sin andra demo, "Knocking Men Off The Walls In China" (plus i kanten för en sån titel, förstås!), och den landade i brevlådan hemma för en tid sen. Varför då? Jo, förstås för att den första demon fick sig en dust av undertecknad! Bandet är fortfarande samma personer. Dale Whitaker på trummor, Mattias Gunnarsson på gura, Peter Jacobsson på bas och Roy Ekelund på sång, och det verkar som om bandet har fått en liten kreativ skjuts av den förra demon, samt reaktionerna på den. Resan till demo nummer två är ganska snabbt gjord, och det både hörs och känns att bandet har fått upp farten (det första meddelande som möter dig om du kollar in på bandets MySpace är till exempel "We're number 1 on the ReverbNation Metal charts for Gothenburg, SE. Fuck Yeah, we did it, and we have all of you to thank!”. Musikaliskt så har bandet tagit ett stegb framåt på i stort sett alla punkter. Det spelas bra (framförallt är jag förtjust i herr Whitakers trumspel, som bjuder på både sväng och en rejäl dos jazzdriv), och både låtarna i sig och bandet som helhet har mer karaktär och en tydligare egen identitet än på första given. Dessutom ska det där jazziga och lite stökiga elementet nämnas. Jag tycker nämligen att det är ganska tydligt att det har utvecklats från förra given, och jag gillar det. Det känns lite som om Switch Opens ger sig på att spela Göteborgsdöds, men skapar just en egen identitet för bandet. Och det funkar! Inledande titelspåret och avslutande "Frames" är goda exempel på hur man kan kombinera röj med just en känsla av jazz. I "WM3" återfinner vi ett mycket udda solo som ger hela låten en skön vinkel. Det solot är på väg att falla igenom precis hela tiden, balanserar på kanten till att vara för ostigt folkmusiksinspirerat och ur fas med resten av låten - men lyckas precis hålla sig rätt, och blir istället det bestående minnet från låten. "Treeman" är med tidigare nämnda "Frames" mina favoriter, och skivan kompletteras med mittenspåret "To Mars And Back". 5 spår in alles, och det är en bra rikning bandet har lagt ut för sig. Nu väntar ytterligare hårt jobb, förstås. Turnerande, spelningar, rep, jakt på skivbolag... och mitt tips från första skivan kvarstår: gör en demo till. Gigga järnet. Säkra ett kontrakt. Sen. När Watchworks släpper lös debutalstret, det riktiga, om något år så kan vi alla säga att att vi visste det. Att de skulle bli en snackis och var på gång med något riktigt bra!
Veckans Citat rullar vidare. Här hittar du blandat med korta citat, långa citat och utdrag ur sångtexter. Denna vecka är det dags för tyske Hansi Kürsch från Blind Guardian att ge lite visdom från sitt liv, på avdelningen..."sport och alkohol hör inte ihop, men det gör hårdrock och alkohol". Typ.
"Som yngre brukade jag bara spela fotboll. Sedan drack jag min första öl och då sket jag plötsligt i fotbollen och köpte en gitarr" Hansi Kürsch, Blind Guardian
Jasså, utan den ölen kanske vi inte fått se ovanstående bild? (den är förresten snodd på Flickr, av en som heter Mosh Hard... kolla in där för mer snygga bilder på rock'n'roll-gubbar). Kanske är tur det. Själv har jag faktiskt aldrig riktigt satt mig in i just Blind Guardian. Vete fan varför, men det har liksom inte blivit av... Har jag missat något? Om ja, var börjar man?
För övrigt är jag på väg till Värnamo idag, av alla ställen. I tjänstens vägnar, men det roliga är att Black Barrel Smoke hörde av sig och ska ha premiärlyssning av sin kommande platta... i Värnamo... den veckan. Tillsammans med Dethrone, om jag minns rätt. Kul sammanträffade, hade fan varit kul att svinga en bägare med gängen. Funkar dock inte denna gång - men det är en ruggigt kul bisak med denna lilla blogg. Kontakten med alla er dårar och metallskallar ute i landet!
Omslagsbilden på Thin Lizzy's storartade liveverk "Live And Dangerous" är egentligen helt fenomenal i all sin enkelhet. Man ser Phil Lynnot, fångad i sitt esse av rock'n'roll, inlevelse och i fokus. Bakom honom skymtar bandet, essentiella för helheten men ändå i bakgrunden. Phils uttryck är perfekt fångat. Precis så är själva skivan.
Det är också kanske den första skivan som verkligen hamnat i blickfånget för att man i efterhand gjort pålägg och förbättringar. Bandet själva säger i den booklet som jag har att man gjorde det för att ge skivköparen så bra upplevelse som bara är möjligt, och att det kanske är 70% som är råmaterial från livetagningen, med då resterande 30% som pålägg. Vete fan hur det är med det, men det kan nog stämma. Ljudbilden och leveranskvalitén är så pass bra att det låter sannolikt, och för egen del kan jag strunta i det, extra mycket eftersom det inte verkar vara något man försöker mörka. I slutänden ges vi ju som lyssnare är ruggigt bra produkt, tycker. Och låtamaterialet gör förstås detta till en helt självskriven skivan i Live!-serien. Här finns både rockigare klassiker som "Jailbreak", "Are You Ready" och "The Boys Are Back In Town" såväl som lite mer blues- och soulmättade skönheter som "Southbound" och "Don't Belive A World". Dessutom mina två absoluta favoriter med bandet, "Cowboy Song" och "Dancing In The Moonlight" (saxofonen!). Inte mycket att klaga på, alltså. Toppljud. Topplåtar. Toppenband, för Phil har sällskap av Brian Robertsson och Scott Gorham på gitarr, samt Brian Downey på trumpallen och hela gänget agerar som en väloljad maskin.
Thin Lizzy "Live And Dangerous". Vete fanken varför det dröjde så länge innan denna serie landade i just den här plattan, men bättre sent än aldrig...
...att Testament snart äntligen släpper "Dark Roots Of the Earth"? Låtlistan ser ut såhär:
1. "Rise Up" 2. "Native Blood" 3. "Dark Roots of Earth" 4. "True American Hate" 5. "A Day in the Death" 6. "Cold Embrace" 7. "Man Kills Mankind" 8. "Throne of Thorns" 9. "Last Stand For Independence"
...att Tiamat också kommer med nytt till hösten? Bandet ska följa upp mästerverket "Amanethes" nu, och det ska bli spännande att se hur man klarar det. det var en helt galet bra platta, och det kan inte vara helt enkelt att följa upp...
...att Sweden Rock Vin nu finns i både vitt och rött? Jag fick hem mina prover i veckan, och staplade upp dem bredvid lite andra buteljer som kommer att få sin dom vad det lider. KISS och Slayers viner.
....att Transubstans nu släpper Jeremy Iron & The Ratgang Malibus fantastiska "Bloom" på lakritspizza, samt att det finns en vinylsplit med Odyssey och Black Pyramid från samma bolag? Gillar man vinylformatet är det inte mycket att bråka om, dte är bara att hala upp lädret och investera! Från samma bolag noteras också att Sideburn är på väg in i studion. Håll utkik...
...att One Inch Giant följer upp sin egenproducerade debut "Malva" och det inställda besöket från Black Sabbath igår med att släppa en hyllning till riffens mästare, Tony Iommi? Själv är jag skyldig bandet en intervju, men jag tycks aldrig få arslet ur vagnen och genomföra den... (har för övrigt två ex av skivan liggande för utlottning också, men det är lite samma sak där...). Ska ta tag i det snart, och det passar ju kanske extra bra med tanke på hur aktuella de är just nu? Medleyt på YouTube och ser ut som följer.
...att det bara är fyra veckor till Midsommar? Det betyder att det närmar sig slutet på terminen för Veckans Tips, Live! och Remasters. Det kan också innebära slutet totalt sett för serierna, eventuellt sker större förändringar för undertecknad som kommer att inverka på det där. Det får vi se. Tills vidare är det dock lördag, och kanske undrar du hur gårdagskvällen var? Den med Ozzy & Friends? Det kan du ju undra. Detta meddelande/inlägg är färdigställt i förväg, så det vet inte jag. Eller, alltså, jag vet ju det nu när du läser det, men inte när jag skriver det. Fattar du? Bra. Däremot innebär lördagen också ofta en möjlighet att sno några minuter vid datorn, så det kanske laddas upp lite från gårdagen här vad det lider.
Tills vidare... en sista sak som du väl har koll på? Imorgon är det Mors Dag. Glöm inte mamma!
Ikväll smäller det. Det skulle ju ha varit Black Sabbath, men så blir det inte. Istället får jag vara en av Ozzy Osbournes kompisar och rida på galenskapståget. Först var jag besviken som fan, men nu har det lagt sig lite. Inte mycket att göra åt. Och man får vara glad ändå. Dessutom blir saker som bilden ovan peppande. Den är tagen från Thetania på Tune Of the Day, och föreställer scenbygget inför kvällens spektakel. Fint väder, lite mat och en god öl eller två, Ozzy på scen... jodå, det här blir nog fint. Man måste ju också försöka bräcka R2 och Magnus H som kollade in Metallica i Oslo nyss. För typ 16:e gången, och visst var nöjda med erfarenheten (även om jag nog tycker det verkade lite skruvat att spela svarta plattan baklänges...?). Det ska jag också bli, fast med bättre låtar från scen... hehe...
Nå, jag hade ju egentligen hoppats på att få höra den här skivan från start till mål. Den snyggaste plattan av alla, och en av de bästa genom alla tider: "Sabbath Bloody Sabbath".
Det blir det ju inget av. Visst jag fattade egentligen det innan, men ändå.. Istället lär väl setlistan se ut ungefär som i Helsingfors i onsdags:
1.Bark at the Moon 2.Mr. Crowley 3.Suicide Solution 4.The Ultimate Sin (First time played live since 1986) 5.I Don't Know 6.Killer of Giants 7.Shot in the Dark 8.Rat Salad (Black Sabbath song) 9.Iron Man (Black Sabbath song) (with Geezer Butler) 10.War Pigs (Black Sabbath song) (with Geezer Butler) 11.N.I.B. (Black Sabbath song) (with Geezer Butler) 12.Fairies Wear Boots (Black Sabbath song) (With Geezer Butler & Zakk Wylde) 13.Into the Void (Black Sabbath song) (With Geezer Butler & Zakk Wylde) 14.I Don't Want to Change the World (with Zakk Wylde) 15.Crazy Train (with Zakk Wylde) Encore: 16.Mama, I'm Coming Home (with Zakk Wylde) 17.Paranoid (Black Sabbath song) (With Geezer Butler & Zakk Wylde)
Inte mycket att bråka om. Saknar massor av spår, men vad gör man? Det är ju inte så att man kan påverka det hela.... kul i alla fall med "The Ultimate Sin", det var som nämnts inte igår. Om det nu är sant, det som står på Setlist Där hittar man förresten även setlistan på förbandet, Black Label Society. Med den här killen i huvudrollen.
Zakk Wylde. Han har jag intervjuat på telefon. Det tycker jag är rätt coolt. Bilden är från senast han var här (det finns en bildspecial från dess om du vill se mer), och jag förväntar mig att han både klarar att leverera med sitt egna band för att sen stödsjunga Ozzy genom sitt set... som det var en gång i tiden. Ozzy & Friends. Det blir nog bra det här!
Jaha, men vad fan... då provar vi igen då. Med Little Caesar. Veckans Tips som var planerat i samband med att Blogger gjorde sin senaste uppdatering, och med detta som resultat. En tom rubrik, och inget mer. Och det, mina vänner, är ju inte ett smack rättvist, för denna självbetitlade debut. Utgiven på stora Geffen Records och med en inte helt obekant producent i form av Bob Rock så var väl detta tänkt att ge gänget en riktig skjuts framåt i karriären. Sångaren och frontmannen Ron Young har en härligt raspig rock'n'roll-röst som är som klippt och skuren för bandets sound, och när han backas upp av Earl Slick och Loren Molinaire på gura, Tom Morris på trummor och Fidel Paniagua på bas samt ett helt pärlband med klockrena potentiella hits så borde fallet ha blivit så också. Det kom uppföljare vad det led, "Influence", som i mina öron inte alls är lika bra. Jag har numera en version med dubbla CD-skivor (rätt smakfullt faktiskt, med dubbelutgåva och priset för en enkelskiva), men jag kom i kontakt med den första gången genom ett chansköp på Ginza. På LP. (den lakritspizzan bor numera hos Stones!) Den skivan snurrade rätt så jäkla friskt hemmavid, och jag gillar fortfarande den halvsmutsiga, skit-i-allt-känslan som faktiskt kombineras med klassiska rockballader. "Down-N-Dirty" och "Rock-N-Roll State Of Mind" är bra exempel på stökig svängig rock med den tidstypiska titeln som innehåller "-N-" istället för ordet "And". Covern på "Chain Of Fools" är fin, men bästa låten är "Midtown" som kombinerar i stort sett soul och rock på ett mycket fint sätt. "Cajun Panther", "Wrong Side Of The Tracks", "Drive It Home" och "How I Wish It Would Rain" (som har kanske den ostigaste texten någonsin) är andra bra spår.
Totalt får man hela 55 minuter rock, av högt snitt. Och eftersom den här är en blogg som vill spreta musikaliskt mellan extrem metal till lite snällare rock, och ge dig som läsare tips om skivor av både äldre och nyare modell så känns detta som en gjuten kanditat som Veckans Tips. Du hittar den på Spotify här!
Först - låt oss konstatera en sak. "Heritage" är inte en fantastisk platta. Det är inte heller en dålig platta. Det är, på det hela taget, en platta som jag tycker förtjänar betyget 3, fortfarande. Det är en skiva som innehåller fantastiska stunder ("The Devil's Orchard" sparkar röven med det mesta!) samt rätt tråkiga stunder ("Nepenthe" är mer än lovligt seg och träig), men min besvikelse bestod nog mest i att skivan inte var en fortsättning på den här:
"Ghost Reveries". Skivan där jag tycker att bandet hittar den perfekta balansen mellan hårdhet och mulligt ljud. Jag kan absolut leva utan growl från big Mike, men jag vill nog att bandet ska köra lite chugga-chugga emellanåt. Om vi nu ska släppa det där dock, den besvikelsen, och försöka se lite nyktert och objektiv på det så är ju "Heritage" ett helt annat djur och ska kanske bedömas därefter. Och det är här tankarna och liknelsen med Paradise Lost och deras senaste platta "Tragic Idol" fått fäste. Givetvis har ju banden inte mycket gemensam vad gäller ljudet, men... som Jonte sa, i hans öron är "Tragic Idol" en bra platta - men han förstår inte varför han ska lyssna på den istället för exempelvis "Draconian Times" eller kanske senare "Faith Divides Us - Death Unites Us". En relevant fråga. För min del så tycker jag att "Tragic Idol" är så bra att den står på egna ben, men jag förstår tanken - som ju förstås kan appliceras på nästan vilka veteraner som helst, eller hur Slayer, Iron Maiden och Metallica? Med detta i diskussionen så anser då Jonte att exempelvis "One Second" har större lyssningsvärde än "Tragic Idol", eftersom den sticker ut som mer annorlunda (...och fortfarande har en viss kvalitetsnivå, förstås).
Och det är i detta ljus som mina tankar om "Heritage" ska ses. För vad man än tycker om skivan så är en sak klar - den liknar inte det andra som Opeth klämt ur sig speciellt mycket! Personligen lyssnar jag på just Opeth i vågor. Antingen nästan inte alls, eller intensivt. De första tre skivorna "Orchid", "Morningrise" och "My Arms, Your Hearse" spelas inte speciellt mycket. De flyter lite ihop för mig, om jag ska vara ärlig, även om jag gillar när bandet plockar upp någon av dessa äldre spår live. Vilket tar oss till nästa platta, en skiva som spelas en hel del. "Still Life", och jämförelsen med "Deliverance".
...alltså, "Deliverance" är en fantastisk platta. Grymt bra. Men jag lyssnar fan inte på den speciellt ofta, får jag erkänna. Det blir istället "Still Life", eller kanske en av liveskivorna. Och det är ju märkligt. "Deliverance" är klart bättre än just "Heritage", till exempel. Den är ju faktiskt också klart bättre än sin kollage "Damnation".
Ändå. Det tycks mig (utan att jag nu har bevis för det) att jag spelar "Damnation" lika ofta eller oftare än just "Deliverance", ett faktum som nog beror på att den är rätt så udda i bandets totala katalog. Och om det är så, att en skiva måste sticka ut lite för att logga speltid när bandet uppnått ett tiotal fullängdare... då är ju "Heritage" helt rätt väg att gå för bandet. Vem vet. Med några fler år under bältet kanske det är just "Heritage" som spelas en hel del, även om den fortfarande känns sämre än exempelvis "Deliverance"? Kan det bli så?
Kanske. Jag håller i alla fall på att omvärdera betydelsen av just "Heritage", även om jag inte är benägen att revidera mitt omdöme om dess kvalitet...
...ibland orkar jag inte med ny musik. Ni vet, när det blir sådär att man gräver ner sig lite i en del äldre alster som är dyngbra. De där skivorna som man inte alltid lyssnar så ofta på, men som tar en med storm varenda gång. Per lade upp den här videon på Facebook i helgen. Krävdes inte mer...
Sen var jag tillbaka i den plattan. "The Pale Haunt Departure" med Novembers Doom har varit både Veckans Tips i begynnelsen av denna blogg, likväl som ett bonustips när jag ville pusha den igen. Grym platta, och en riktig sån där som välter mig över ända varje gång. Som undrar varför jag inte lyssnar på den oftare. Så det har jag gjort sen helgen. Intensivt, typ 8-10 gånger. Jävligt bra!
Fantastiskt löpsällskap. Gåshud varenda gång man hör riffet som öppnar "Raining Blood", eller publikjublet som mottager "South Of Heaven", eller grisskriket som inleder "War Ensemble"... Detta är Slayer på toppen av sin förmåga, helt enkelt. Lite som "The Blackening" med Machine Head, tycker jag. Jo, jag vet att jag funderat på att göra en Tvekamp mellan "Unto The Locust" och "The Blackening", men visst känns det som om den svarta skivan är snäppet bättre, nu med lite tidsperspektiv på båda?
Och, på tal om bra löparsällskap och att stå på toppen av sin förmåga...? At The Gates. "Slaughter Of The Soul". GO! Man undrar ju nu bara, vad händer i The Haunted-lägret efter Dolvings avhopp? Blir det en ny vända med At The Gates, eller hittar man en annan lösning på det hela...? Det återstår förstås att se, men jag skulle i alla fall inte bli helt förvånad om Björlers startar upp At The Gates som ett riktigt band igen.
Sista plattan är ganska ny ändå, och det är inte en skiva som lämpar sig speciellt bra som löparkamrat. Opeth "Heritage"!
Detta är en skiva som jag har ett ganska ljummet förhållande till (ja, i alla fall i jämförelse med resten av bandets katalog), och det är inte bara jag som stod frågande till resultatet av Åkerfeldt och hans mannars utforskande på denna skiva. Kolla in 3 Röster om den, till exempel (eller för den delen min besvikelse efter spelningen på efterföljande turnén) . men: en ny tanke har börjat spira i mig. Inte en som förändrar grundinställningen til skivan, men efter att ha diskuterat Paradise Lost "Tragic Idol" med JonteRoyal så har en fundering över skivans rättfärdigande i den totala katalogen växt till sig. Det har inneburit en hel del speltid för plattan, och jag återkommer till de tankarna vad det lider, i ett eget inlägg.
Få band har fått så pass stor uppmärksamhet för sin debutplatta som amerikanska Huntress. Det beror förstås till viss del på frontinnan, Jill Janus, som valt att ta rollen som en form av manlig version av hela Manowar tillsammans - i alla fall i sin bildliga framtoning. Hon poserar i skinnbikini, typ, med lätta fejkblodsstänk, och det kan väl vara okej om man vill nå igenom bruset... men det borde inte behövas. Andra anledningar till att Huntress är relativt omtalat är nämligen att samma Jill Janus besitter en rent jävulsk pipa till röst, samt att skivan innehåller högkvalitativ heavy metal med ockult anstrykning. Det borde i sig räcka ganska långt, kanske speciellt som Janus bandkompisar ser ut som random american med skägg och jeansjacka. Kontrasten blir inte tuff. Den blir löjlig. Men okej, skit i det nu, låt oss istället se vad själva skivan innehåller. "Spell Eater" heter plattan, och den öppnar med titalspåret. Det brukar aldrig vara ett gott tecken, men funkar i detta fall. Sen följer ett pärlband av låtar som aldrig faller ur ramen. "Senicide", "Sleep And Death" och "Snow Witch" är heavy metal med gasen i botten mer eller mindre hela tiden, möjligen med undantag av "Sleep And Death" som så långt nog är det starkaste spåret. Till singeln "Eight Of Swords" släpps lös som spår nummer fem. Detta är både bandet och sångerskan i sitt esse. Hon vrålar, skriker, sjunger och dominerar så man faktiskt blir lite rädd! Uppbackningen är också fin, får man tillstå. Herrar Blake Meahl (lead guitar), Ian Alden (rythm guitar), Carl Wierzbicky (drums) och Eric Harris (bass) låter som annat än din random american med skägg och jeansjacka, och låten sätter sig som superklister. Det finns en video som dessutom visar Huntress hela väsen om du kollar här. Fortsättningen på skivan är tillbaka till ruta ett, så att säga. Samma som innan toppnoteringen "Eight Of Swords". "Aradia" och "Night Rape" är de bästa spåren. "Children" går lite på tomgång, men annars faller inget spår ur ramen. Det där gör betygssättandet rätt lurigt. Jag har spelat skivan bra mycket för att försöka komma fram till om detta är en betyg 3 eller betyg 4 i mina öron, och det är inte lätt. Detta är väldigt bra presterat för en debut, och jag gillar anslaget i låtarna - samtidigt så saknas de där riktiga topprestationerna som sticker ut, tycker jag. Det ligger ganska nära till hands att jämföra med en skiva som Battle Beast, där vi också har en kvinnlig sångerska som frontar ett band som verkligen hyllar heavy metal. Musiken här drar mer åt det ockulta hållet än vad det gör hos finnarna, men där lyser också spelglädjen och de ultimata öldrickarlåtarna upp materialet på ett annat sätt.
Efter alla spelningar vill jag ändå hålla Huntress som en betygstrea, med mersmak. Det kanske ändrar sig med tiden, vem vet?
Bästa låten är i alla fall inte mycket att fundera över. "Eight Of Swords", heter den! Spotify verkar bara ha två spår än så länge, titelspåret och just "Eight Of Swords". Du får köra dem på repeat istället...!
Veckans Citat är denna gång en del av en sångtext, en sådan som just nu känns rätt aktuell för undertecknad. Vi pratar om ett utdrag från Iron Maidens "The Loneliness Of The Long Distance Runner", eposet från bandets giv från -86, "Somewhere In Time". Varför det då? Jo, grejen är den...jag har ju lovat att springa 500 km i år. Det går sådär med det. Började starkt i januari & februari, men var sjuk i stort sett hela mars... och sen rann april förbi mig bara. Har kommit igång igen nu, men det är mycket kvar. 370 km för att vara exakt. Och jag har följt mitt eget löfte om att köpa nya skor vid 100 avklarade kilometer. Detta är de nya racerbootsen.
Finns bara ett problem... de kräver en lite annorlunda löpstil än förr. En som jag försöker ställa om mig till. Och det är inte helt enkelt. Det funkar om man springer hyggligt fort, håller man en kilometertid på snabbare än 4:30 så känns det rätt bra och ganska bekvämt, men sladdar man saktare än 4:45 så börjar det känna som om skorna motarbetar mig. Och jag är INTE tillräckligt vältränad för att hålla så hög fart som vore bra. Rundar milen på strax under 48 just nu. Inte så otroligt bra, men det kommer nog snabbt att klippas ner lite om jag håller i löpandet nu. Och det är väl bäst, med tanke på mitt löfte...!
Gäller att gnugga - och denna text beskriver det bra...
"Your heart is beating loud and goes on getting louder and goes on even more 'til the Sound is ringing in your head With every step that you tread And every breath that you take Determination makes you run never stop Got to win got to run 'til you drop Keep the pace, hold the race...
....Run on and on Run on and on..." Iron Maiden
Personligen försöker jag iofs att ha musik så högt att jag slipper störas av min egen ansträngda puls, men ändå... spring, vidare och vidare.... spring vidare och vidare....!
Ibland är det nästan FÖR enkelt att hitta skivor till serien Remasters. Alltså, plattor som är klassiker och som återutgivits med putsat ljud och en del extramaterial, och som behövs i varje anständig skivhylla. Denna gång är det en så skiva vi ska kolla på, en skiva som kanske har det ultimata valet av titelspår: "Peace Sells But Who's Buying?" av Megadeth! Skivan spelades in för Combat records en gång i tiden, men innan den ens gavs ut -86 så hade inspelningarna sålts till Capitol Records. Det innebär dessutom att det finns två versioner av en del av låtarna eftersom Capitol valde att mixa om Randy Burns resultat (som var producent för Combat Records) med sin egen Paul Lani (som levererade slutresultatet som vi alla känner till numera). Som extraspår ligger låtarna "Wake Up Dead", "The Conjuring", "Peace Sells" och "Good Mourning/Black Friday" i Randy Burns version, och enkelt kan man konstatera att Capitol valde rätt spår som mixade om dem. De är för råa i ljudet i Randys versioner, och framförallt kommer inteDavid Ellefsons fantastiska basspel fram - och det är ju synd och skam, för på den här plattan är det så otroligt dominant! Skivan i sig har ett omslag där Vic Rattlehead står framför den ruinerade FN-byggnaden medan stridsflygplanen ligger i inflygning. Det är klassiskt som fan, och riktigt snyggt!
Låtarna då? Jo, titelspåret är förstås det absolut bästa bandet har laddat plattan med. Det är en så bra låt att det till och med kan finnas tendenser att andra låtar blir lite överskuggade och bortglömda. Visst, detta är Megadeths tidiga dagar. Det innebär att det finns dalar likväl som berg, och personligen tycker jag att inledande "Wake Up Dead" är rätt trist och stökig, men det finns ju andra spår för mig... "Devils Island" och avslutande "My Last Words" som kanske är en av de mest bortglömda pillren alla kategorier, till exempel!
Megadeth har ju medverkat förr i Remasters, både med "Rust In Peace" och "Countdown To Extinction". De båda skivorna har också ställts mot varandra i en Tvekamp och jag anser dem vara väsentligt bättre än "Peace Sells...", men det går inte att komma ifrån: Detta är mer klassisk mark avseende Dave Mustain och grabbarna ändå. Peace Sells... men vem köper egentligen?
Van Halen anno 2012, en riktig familjefest. Den enda som inte bär efternamnet är sångaren David Lee Roth, och denna återförening kan egentligen sammanfattas på med ett knippe frågor och svar: Kan Eddie Van Halen spela gitarr? Ja. Har David Lee Roths röst tappat en del av sitt omfång? Ja. Den låter stundtals riktigt trött om man jämför med glansdagarna. Finns det någon anledning för andra än Van Halen-fans att bry sig om "A Different Kind Of Truth"? Nej. Inte nämnvärt. Jag gillar ju bandet, framförallt att de alltid haft en form av sorglöshet som en naturlig komponent i sin musik, så för mig och mina likar finns anledning att kolla närmare på vad som bjuds på denna återföreningsplatta. Och det är ganska blandat. Skivan öppnar relativt starkt, inledande "Tattoo" är en sån där låt som inte känns speciellt märkvärdig första gången man hör den, men som ändå sätter sig och får en att nynna på refrängen i efterhand. Febrigt intensiva "She's The Woman" är också helt okej, likaså "China Town" och "Blood And Fire". Grejen är att det blir mest så. Okej. Och det funkar ju förstås inte riktigt på en hel skiva. Det finns dessutom lite för många svaga spår för att det ska hålla styrfart över 13 låtar. "Bullethead" är i och för sig helt okej, men det är en låt som jag anser vara under Van Halens värdighet och den luktar fritidsgård, en sån där låt som vilket lokalt band från Skellefteå hade kunnat prestera. "HoneyBabySweetieDoll" är rent skräp, och det är tur att det i slutet tar sig lite med sköna "Outta Space" och "Big River". Sista låten kanske ändå förklarar skivan bäst, i alla fall med sin titel. Den heter "Beats Workin´". Och det är väl det allt egentligen handlar om. Att slippa jobba. Att överkomma drogmissbruket (för Eddies del då). Att begrava all ont blod efter splittringen med basisten Michael Anthony (som ju som bekant ersatts av Eddies tonåring till son, Wolfgang, och själv spelar med forne Van Halen-vokalisten Sammy Hagar i Chickenfoot). Att komma ut på vägarna och fortsätta dra in pengar genom utsålda shower i USA. Och det kan ju vara helt okej, "A Different Kind Of Truth" saknar som sagt inte ljuspunkter. De är bara lite luriga att upptäcka eftersom de inte har en chans mot bandets gamla gnistrande örhängen. För så är det ju. "A Different Kind Of Truth" kommer kanske att bidra med en låt till en setlista, eller två - och det mest för att bandet vill spela något nytt. Fansen kommer att köpa skivan (hej, jag gjorde ju det också!), men inte bry sig om de får höra något av den live. Så - gillar du Van Halen ska du kolla in plattan. Om du nu inte redan gjort det. Det känns nämligen som om de som väntat på skivan redan köpt numera, det var ju ett tag sen den landade på skivdiskarna, och jag förutspår att den kommer att återfinnas i reabackarna ganska snart. Frågan är då - plockar du upp den då? Precis som inledningen antyder finns facit i en fråga och ett svar. Gillar du Van Halen? I så fall tar du tillfället i akt. Om svaret är nej så finns ingen anledning att försöka ge sig på det nu.
Bästa Spår: ...får nog bli dött lopp ändå, det är bäst i början. "Tattoo" och "She's The Woman", som i sitt sound är helt olika.
När det gäller betyget är det inte mycket att bråka om, tycker jag. Speciellt inte med förklaringen av betygsskalan. Låt oss läsa innantill: 2: Godkänt. För fans & samlare.
Jaha, fredagen har rusat fram. Hustrun är på möhippa för bäste vännen, så vi har haft grabbröj hemma. Morgon, middag, kväll. Tänkte jag skulle bjuda på lite bilder från dagen och kvällen, helt enkelt, eftesom jag är mäkta stolt över mina två troll!
...men nu. Nu sover trollen. Och det betyder att pappan får lite egen tid. En öl som avslutar kvällen - Brooklyn East India Pale Ale. Känns bra!
Till det ska jag kolla på film. Den här. "Priest". Läste att den här killen tyckte den var bra. Då måste man kolla! Du kan ju göra annat. Streama Sonata Arcticas nya platta "Stones Grew Her Name" här om du vill, och kolla in Kittykattens reportage från Cancer Bats och Paradise Lost i Göteborg, kanske? Kolla in bilderna nedan bara...!
Sjukt läckra! Imorgon kör vi här igen, om du vill komma tillbaka. Det blir recension, och som spoiler kan jag säga att det rör sig om ett gäng veteraner....
Inlägg
