Metalbloggens samarbetspartner:

söndag 3 februari 2013

Citatet: System Of A Down


System Of A Down är klara för Getaway Rock i Gävle.
Jag ska till Getaway Rock i Gävle - men det är fanken inte för det här bandet.
Det Armensk-Libanesisk-Amerikanska bandet tillhör verkligen inte till mina favoriter, och denna gången ska vi landa Citatet hos just dem - och undersöka lite om varför jag nu inte gillar det. Eller, varför jag nu tror att jag inte gillar dem.
Okej?
Bra.
Jag gissar att det kommer bli lite av ett ramaskri nu, det verkar som om det inte är speciellt många som delar min uppfattning om bandets brist på lockelse, men häng med och läs mina tankar först så kan du såga sen. Kommentarsfältet är fritt!

Jag har en skiva med bandet.
"Toxicity".
Den köptes på grund av en enda låt, som spelats på radion. Den mäktiga "Aerials", som än till denna dag är det enda vettiga jag hört med bandet. Ja, det, och att jag gillade att omslaget var lite finurligt i sin kombination med titeln på skivan. Med på skivan ligger även "Chop Suey!", en låt jag nog inte hade hört när jag köpte plattan.
Hade jag hört den så vete fasen om jag hade genomfört köpet.
"Aerials" är nämligen inte helt typisk för System Of A Down, tycker jag. Av det jag nu har hört, i ärlighetens namn så inskränker det sig nog till det som spelats på radion, men min känsla är att just den låten, "Aerials", är mer standardlåtbygge än vad som är normalt hos bandet.
Det finns inga vansinniga taktbyten eller spontana skrik om att en snorre är större än någon annans. Det finns enbart en helt vanlig låt som tillåts rulla ut (i alla fall i radioversionen, på platta kan bandet inte riktigt hålla sig och gör lite såna där tona-in-och-ut-grejer på slutet av låten, men i alla fall). 
Och det är nog det som gör att jag inte riktigt klarar av dem.
Stundtals kan jag nämligen tänka att "jävlar, detta satt ju bra... bra sång också". Sen dröjer det tio sekunder och bandet drar iväg på ADHD-resa rätt ut i vansinnesland.
För mig blir det ploj.
Black Ingvars nästa, typ.
Jag har svårt att ta det på allvar, och musik, hårdrock, som inte är på allvar är för mig snäppet värre är ointressant. Det gör mig avogt inställd i grunden, med mycket stora svårigheter att se bortom mina förutfattade meningar och ge bandet ifråga en ny chans.

Med det sagt så har jag haft tankar på att skriva en Tvekamp om de två tvillingskivorna "Mezmerize" och "Hypnotize"

I teorin ett perfekt jobb.
Två skivor som kan med fördel ställas mot varandra, och med utmaningen att hitta de fina sakerna trots att jag inte gillar bandet. Dessutom en chans att kanske ge mina förutfattade, radioinfluerade negativa tankar en utmaning.
Det är bara det att jag liksom inte kan förmå mig.
Inte för att det inte vore kul, utan för att jag ju hellre intensivlyssnar på bra musik än inspelade deliriumfasoner.
Därför är dagens Citat mycket kort, och hämtas från den enda vettiga låten bandet gjort, enligt mig. "Aerials". 

"Life Is A Waterfall,
We're One In The River"
System Of A Down - "Aerials"

Tänkvärda ord trots allt, i all sin korta enkelhet.
Livet är ett vattenfall, och vi är alla en i floden. 
Det vi åstadkommer mot denna värld drabbar oss alla.

Med den typen av texter borde jag kanske vara glad att bandet slagit så stort, något gott måste ju komma ur det. Personligen läser jag det dock hellre än hör bandet uttrycka det...
 

4 kommentarer:

  1. Det låter på mig som att du skulle gilla första skivan mer än de där "Mezmerize" och "Hypnotize". På de senare hittar du ju black metal-influenser och annat skoj.

    Personligen gillade jag bandet ganska mycket när det kom. Så pass mycket att jag faktiskt har bandets samtliga skivor. Om de nu inte släppt något efter "Hypnotize". :)

    Det var dock väldigt länge sedan jag faktiskt lyssnade på SAOD. Det är kanske något som jag ska lyssna på när jag tar mig ut för att springa idag.

    SvaraRadera
  2. Jaja, gillar man det inte så gillar man det inte. För egen del tog det inte många lyssningar på debuten, på en fest som jag var på, för att inse att detta var något alldeles extra. Bra låtar med originalitet utan att för den skull kompromissa med vräket. En sångare med otroligt kraftfull röst, men utan att en enda gång frestas att låta som en wailande eunuck. Det enda jag inte var hundraprocentigt förtjust i var taktbytena... men sen när tvåan kom så var också det tillfixat, även när tempot och intensiteten ändras (vilket görs då och då) så är det en kontinuerlig puls genom låtarna. Tredje albumet skulle vara "överblivna" låtar men var i mina öron ännu vassare än Toxicity. Och så vidare.

    Men bäst av allt är att samtliga album har vuxit efter ett par lyssningar. Mezmerize var jag inte odelat förtjust i till en början, men med tiden har den tillsammans med sin systerskiva vuxit till att bli min favorit. Ja, så pass att de första två skivorna känns lite primitiva och ofullgångna i jämförelse. Snacka om att sluta på topp! (Om de nu hade kunnat låta bli att återförenas dårå.)

    Det medlemmarna sysslat med på respektive håll är inte dåligt, men Serj Tankians soloalbum känns inte tillräckligt metalliga och Scars on Broadway saknar lite av Tankians episka tyngd. (Och sång, förstås.)

    SvaraRadera
  3. Finns många bra och starka låtar med detta band, du ska också kolla in Scars On Broadway som innehåller några av medlemmarna.

    SvaraRadera
  4. Säger det Jarno sa. Förutom det där på slutet om att springa. :)

    SvaraRadera